Drömmen om ett ymnighetshorn
är drömmen om oss

Krönika i BIOENERGI nr 3 2019
Att vara någons dröm kan vara underbart. Den förhoppning och det förtroende som en enskild person ger en i sin verklighetsflykt är inspirerande. Det kan driva en till sitt yttersta för att nå högt ställda mål men det kan också bokstavligen bränna ut en. Drömmar är bra och för många av oss är det vad som driver oss framåt. Själv drömmer jag om att kunna lämna kontorsarbetet vid 60 års ålder och leva på förädling av svenska skogs- och jordbruksprodukter i mitt eget gårdsbryggeri.

I omställningen till ett fossilfritt Sverige drömmer våra medborgare och politiker om oss inom bioenergibranschen. Drömmen om snabb elektrifiering av fordonsflottan har visat sig vara en dröm som är svår att nå. Den tekniska biten är i mångt om mycket löst på elbilssidan med bilar som nu rullar ut med 50 mils körsträcka per laddning. Med nya batterier som är på väg ut på marknaden ökas den räckvidden med ytterligare cirka 25 mil. Bromsklossen för elektrifierad fordonsflotta har visat sig sitta någon annanstans, nämligen i vårt eftersatta elnät på såväl nationell som lokal nivå. Anekdotiskt från mitt samhälle Staffanstorp är kapaciteten för mindre snabbladdare hemma cirka två per villagata. I Stockholm kan inte ankommande större fartyg koppla upp sig mot elnätet längre utan får producera el med hjälp av dieselverk. I Malmö stängs gaskraftverket ner och det riskerar att bli kapacitetsbrist år 2020.
 
Branschen säger att det inte är brist på el men brist på överföringskapacitet och svängningsmassa. Rent konkret kommer elen till bostäder prioriteras före el till transporter. Mängden personbilar i Sverige är i dag närmare fem miljoner där den stora majoriteten är fossilbilar. Dessa kommer inte att försvinna över en dag, inte heller den dryga halvmiljonen svenskregistrerade lastbilarna. Kommer skogen i Sverige räcka till våra kraftvärmeverk, vår fordonsflotta och vårt flygande? Svaret är nej.
 
Det är tveksamt om vi ens kommer att klara försörjningen av fordonsflottan med de biobränslen som finns att tillgå inom landet om det inte vore för den semiförnybara torven. I Sverige är torven med Naturvårdsverkets synsätt betraktad som fossil men vi som arbetar i branschen har svårt att förstå hur levande och växande mossa kan klassificeras så. I vårt grannland Finland har de däremot sett förutsättningarna och tillverkar biodiesel av torv. I Sverige kan vi försörja hela vår fordonsflotta i cirka hundra år med hjälp av torven om vi gjorde en liknande satsning.
 
Drömmen om transporter på enbart el och biodrivmedel är och förblir en dröm om våra politiker inte agerar klokt och tar tillvara samtliga bioenergiresurser som finns tillgängliga i landet. Det ska givetvis göras med miljöhänsyn. Nationell energiförsörjning är inte bara viktigt ur beredskaps- och energisäkerhetssynpunkt, det ger också en trygghet för jobbtillväxt och fungerande handel såväl inrikes som utrikes. Så ge torven den plats den förtjänar, som en hållbar svensk råvara med många användningsområden.
 
Robert Wedmo  

Nyhetsarkiv

Länkar

Senaste nyheter

Etikettmoln

-