Det osar svavel om svensk landsbygd

Krönika i BIOENERGI nr 5 2019
Hur nära noll koldioxidut­släpp kan vi komma vid förbränning? Inte särskilt nära alls enligt mina kanske något rudimentära och ålderdomliga kunskaper inom kemiområ­det. Vid all förbränning avges koldioxid som en biprodukt. Vid sämre förbränning får vi en del andra negativa effekter som bildandet av kolmonoxid, kväveoxider och sintring.

Med biobränsle i pannan ökar risken för sintring jäm­fört med vid användandet av kol. För att höja verkningsgra­den, få renare rökgaser och få mindre sintring behövs addi­tiv. Ett exempel på ett sådant är svavel. Svavel kan produce­ras genom brytning i gruvor eller genom fracking. Fracking innebär att extremt upphettat vatten med kemikalier sprutas ner i berget och svavel frigörs som gas och samlas upp, det mesta av svavlet i varje fall. Att kemikalier och andra gaser blir en biprodukt som kan nå såväl atmosfären som grund­vattnet glöms ofta bort.

 

Vad är då alternativet? Torv givetvis. Torv är ett välfung­erande inhemskt bränsle som nu fasas ut då den inte är att betrakta som ett additiv. Istäl­let klassas torven som ett se­miförnybart bränsle och om­fattas av utsläppsrätter vilket gör det dyrt att och använda. Svavel som däremot inte är förnybart anses inte vara ett bränsle utan ett additiv varför det slipper omfattas av både skatt och utsläppsrätter.

Konsekvensen för det svenska torvbruket är tydlig. Energitorven som i århund­randen fungerat utmärkt som bränsle både enskilt och i sam­eldning med andra biobräns­len fasas nu ut. Det innebär färre inhemska jobb i gles­bygd, det innebär att en gren av jord- och skogsbruk går mot sitt slut. Det innebär att svenska regeringen prioriterar fracking- och gruvjobb utom­lands framför dessa, förhållan­devis enkla, jobb i Sverige. Detta sker dessutom i det för­dolda så konsumenten i prin­cip aldrig förstår att det hän­der. Det är synd och skam.

Torvbruket kan ifrågasät­tas, samtidigt är det vår bransch som skapar nya våt­marker med hög biologisk mångfald. Dessutom är torv­bruket en klimatresurs efter­som läckaget av växthusgaser från de dränerade torvmar­kerna upphör när den efter av­slutad skörd efterbehandlas.

Torvbranschen håller landsbygden levande och ser till att Sverige vid en kris har ett inhemskt bränsle att tillgå. Torven skulle kunna klassas som ett effektivt additiv och vara en naturlig del av bioen­ergin även i framtiden. För att uppnå detta borde mindre in­blandning av torv inte kräva utsläppsrätter och en mer fullödig översyn om miljöpå­verkan från additiv behöva genomföras. Då skulle torven vara det självklara valet!
 
Robert Wedmo
mark- och miljölagstiftningsexpert

Arkiv

Länkar

Senate inlägg