Hela bilden måste fram för en trovärdig klimatpolitik

Krönika i BIOENERGI nr 5 2020
Torvbranschen liksom vind­kraften och flera andra verksamheter, har stora problem när det gäller tillståndsproces­serna. De är oförutsägbara, långdragna, omfattande och oerhört kostsamma. Dessutom skiljer sig bedömningarna åt be­roende på vilken länsstyrelse som har hand om ansökningen. Även handläggarnas egna åsik­ter avspeglar sig i utgången av en ansökan. Svensk Torv kan via sina medlemsföretag konsta­tera att av tio ansökningar av­slås nio, ansökningstiden är minst fem år, ofta upp till åtta år, och en ansökan kostar i genom­snitt en miljon kronor – som alltså i 90 procent av fallen ham­nar i rakt ned i ”papperskorgen”.

När vi för exakt ett år sedan fick en intervju med lands­bygdsminister Jennie Nilsson sade hon att politikerna måste ta näringsidkarnas kritik angå­ende de dyra, långdragna och oförutsägbara tillståndsproces­serna på stort allvar och själv­klart ska inte tjänstemäns per­sonliga preferenser vara vägle­dande i myndighetsutövning eller beslutsprocesser i Sverige.

Det lät ju bra, men sedan dess har inget hänt. Däremot har vindkraftsbranschen fått gehör för i stort sett samma kri­tik och regeringen har tillsatt en utredning som ska se över till­ståndsprocesserna för denna energikälla. Det hade varit ut­märkt om fler branscher ingått i samma utredning så att vi fått en ordentlig genomlysning av tillståndsproblematiken.

Ytterligare ett område som borde genomlysas är den ökande användningen av svavel i kraft- och fjärrvärmeverk. Bak­grunden är att när biobränsle används ökar risken för sintring. För att höja verkningsgra­den, få renare rökgaser och få mindre sintring används svavel. Detta svavel produceras utom­lands, ofta i Polen, genom bryt­ning i gruvor eller genom frack­ing. Detta till trots är fossilt sva­vel befriat från skatt och klassat som ett additiv vilket kan upp­fattas som synnerligen märkligt och faktiskt upprörande.
Det är däremot inte torv, som omfattas av både utsläpps­rätter och skatt på det naturliga svavel som uppstår vid förbrän­ningen. Torv är klassat som ”torv” i IPCC och är långsamt förnybart. Torv ger samma po­sitiva effekter vid energianvänd­ning, såsom höjd verknings­grad, renare rökgaser och min­dre sintring samt renare panna. Genom att producera torv på dikade torvmarker kommer dessa arealer att starkt inverka på minskade växtgasutsläpp ge­nom den efterbehandling som sker av dessa marker efter avslu­tad skörd och skapar en kolsän­ka i form av exempelvis ny skog eller våtmark för en rik och bred biologisk mångfald.

Men till skillnad från svavel är torv en inhemsk råvara som skördas på ett hållbart och kon­trollerat sätt vilket bidrar till kraftig reducering av tillsatser av importerat svavel, som inte är förnybart och inte omfattas av skatt eller utsläppsrätter ef­tersom det klassas som additiv.

Varför är inte torv också klas­sat som ett additiv? Hur går denna klimatekvation ihop? Nej, det gör den inte och därför behövs en översyn om miljöpåverkan från additiv och om tillstånds­processerna för samtliga energi­slag– om regeringen menar all­var med sin klimatpolitik.


Ingrid Kyllerstedt
Politik och kommunikation
Branschföreningen Svensk Torv

Här kan du läsa mer om Bioenergitidningen

Ingrid Kyllerstedt och Jennie Nilsson i samtal om bland annat tillståndsprocesser för ett år sedan. Sedan dess har ingenting hänt.
Ingrid Kyllerstedt och Jennie Nilsson i samtal om bland annat tillståndsprocesser för ett år sedan. Sedan dess har ingenting hänt.

Nyhetsarkiv

Länkar

Senaste nyheter

Etikettmoln

-